Bilen.

Ibland blir jag nästan rädd och inbillar mig att jag genom min blogg manifesterar det jag tänker och önskar. Sommaren började ju lite tufft eftersom jag och sambon insåg hur beroende av bil vi egentligen är. Bara det sopberg som under sommaren växte eftersom vi inte har någon återvinningsstation på gångavstånd. Att vi tvingades utforska närområdets grönområden och inte åka till våra vanliga smultronställen.

Men jobbigast var det att vara isolerade i storstaden. Vi insåg båda att bilen är vår "dra åt helvete"- buffert när vi bara måste i väg från storstadens sorl och brus och tanka energi hos nära och kära.

Men vi vande oss vid tanken och insåg också att vi så småningom kommer att behöva en ny bil. Då ringer sambons bror. Han tyckte att vi ska byta kylare och vattenpump och testa om det räcker. Och han ville sponsra oss. Efter att ha diskuterat fram och tillbaka under ett dygn innan vi skulle åka i väg till Nice, bestämde vi oss för att göra ett försök.

Så resultatet blev att jag fick sätta mig bakom ratten på min gamla BMW igen. Vi åkte ner till pappas hotell och upplevde några riktigt fina dagar innan det var dags för mig att återvända till Stockholm igen för att börja jobba. Men hela känslan av att ratta en fin bil är bortraderad. Ja, bilen funkar. Men den är inte pålitlig för fem öre och därför älskar jag den inte längre. Förr väckte den heta känslor; blank metall, härliga skinnsäten och tyst motor. Nu ser jag bara en gammal relik från svunna tider.