Prasslande pengar.

I går var jag ute på stan för att köpa inbjudningskort till Lillemans födelsekalas. Jag passade på att kolla in höstmodet i några butiker. Slogs av affärernas rekord i gnidighet. Jag menar; kom in i matchen; det är lågkonjunktur! Inte kan man höja priserna så sjukt mycket? Jag tyckte verkligen att det mesta var snordyrt. Och faktiskt ganska fult. Jag brukar älska när höstmodet kommer på hyllan; de dova färgerna, nya snitt. Men nu. Oj vad fult!

Jag hittade ett par saker jag kunde tänka mig. Så kom tanken; "jamen jag har ju köpstopp!". Fast det har jag ju inte? Konstig tanke.

Jag köpte i alla fall ett par nya lakan. Man behöver ju ha mer än ett att byta med och när vårt andra dubbellakan begåvades med ett stort hål pga utslitning så måste man ju inse att det behövs nya lakan? Jag tänkte sy ihop två vanliga men bestämde mig nu för att köpa två (köpte man två fick man det andra för femtio kronor).

När jag betalade expediten med mina prasslande femhundralappar så strök jag dem med fingertopparna. Jag såg hennes blick. Fick nästan lust att säga att jag faktiskt gillar mina pengar. Och ogärna gör mig av med dem (vilket skämt!)

Ute på gatan så var jag tvungen att sätta mig ner. Jag fick stirra ner i påsen både en och två gånger för att övertyga mig själv om att jag gjort rätt. Men lusten att lämna tillbaka lakanen var överhängande stor. Hade jag gjort rätt? Men man kan ju inte sova i ett hål?

Min ambivalens för pengar och dess värde har verkligen nått nya höjder. Men jag inser ju att det endast är ett tecken på något annat. Hey, jag är inte född i går! Jag känner min hjärna och dess knepigheter väldigt väl. Vi snackar en hjärna som är beredd att trampa över lik för att få mig att rysa av ångest inför nåt så trivialt som att köpa lakan. I lördags kom jag ju inte längre än till Älvsjö station innan jag fick vända hem.