Tre år.

I dagarna har det gått tre år sedan jag genomförde min gastric bypassoperation.

Trots att jag dagligen tänker på hur glad jag är som genomgick operationen och genomlevde tiden efter och lyckades bli av med så mycket av min övervikt som jag nu lyckades med, kan jag ibland bli överraskad när någon tar upp operationen eller berömmer mig för min viktnedgång. Det antar jag beror på att min kropp är min nu och jag lever ju med den dagligen, så för mig är det ingen nyhet.

Sen är det ju det här med mina vanliga vanor. Det är lätt att sjunka tillbaka till det som var förut, eller i alla fall till det jag tror var förut. Fast jag idag inser att mina godisanfall är mycket små i jämförelse. Jag får dock fortfarande stor ångest av att stoppa fel saker i munnen.

Som igår, jag åt inget godis igår, däremot åt jag flera mackor på kvällen och lite glass. Äckelkänslorna som jag upplever är enorma, för jag känner att kan jag aldrig få nog? Det måste finnas en stoppknapp någonstans?

Jag trodde också ett tag att jag inte längre kunde gå upp i vikt (skratt). Men det kan jag alltså. Precis som alla andra. Det visade sommaren. Byxorna spänner och den där otrevliga degklumpen som jag hade över byxlinningen har vuxit i storlek.

Hur är det då med matvanorna i övrigt? Att vara opererad är inte en quick fix. Dvs efter viktnedgången är du fortfarande opererad. Det innebär att jag är fortfarande känslig mot för söt eller för fet mat. Jag dumpar om jag äter för snabbt eller om jag är stressad. Äter jag inte vid vissa tider så får jag så lågt blodsocker att jag börjar skaka och frossa och blir suddig i synen. Ungefär som en antidump. Jag får ibland i mig yttepyttelite. Ibland kan jag äta jättemängder då jag äter långsamt och tuggar riktigt. Och beroende på vad det är för mat.

Jag försöker undvika att dricka till maten eftersom känslan vid dryck och mat är väldigt obehaglig. Detta gör att jag har svårt att få i mig den mängden vätska jag behöver. Av den anledningen får jag ofta kramp i benen.

Nu börjar jag också känna av att viktnedgången tog en stor del av muskelmassan också, för jag känner mig svag i axlar och rygg. Därför måste jag börja träna överdelen av kroppen också. Inte bara gå alltså.

I samband med operationen bytte jag arbete då jag insåg att jag inte kunde ha kvar jobbet på grund av att jag faktiskt inte längre klarade av den stressen som fanns. Dels kunde jag aldrig planera mina måltider, dels dök det allltid upp nåt akut när jag väl börjat äta. Jobbet jag har idag är väldigt bra för en överviktsopererad eftersom det inte innebär så mycket stress.

I dag kan man väl också säga att jag har landat i mitt nya liv. Att gå ner så mycket i vikt som jag gjorde innebär en jättestor rusch som jag inte kan mäta med någonting annat. Man är så hög varje dag av sig själv och sin kraft. Ingenting kunde stoppa mig att nå mina mål och därför blev det ett ganska tungt fall när jag inte längre fick komplimanger och vågen stannade av. Känslan av att klara allt var dock kvar och ett tag skulle jag flytta till landet, byta man, byta familj, flytta utomlands och bli president. Men jag är kvar, står med fötterna ganska djupt ner i myllan. Ser mig omkring och inser att det är faktiskt här jag är just nu. Och det känns väl helt okej?

Jag är fortfarande ganska ensam. Mina vänner som jag träffar och gillar har en tendens att dö ifrån mig (obs, galghumor). Eller så är de så upptagna att de inte har tid att planera in mig i sin fullspäckade kalender. Men jag arbetar faktiskt på den biten också.

Ja, på det hela taget är livet helt vanligt. Förutom att jag får plats på ett säte i bussen, kan vira bältet i flygplanet två varv om mig (jag brukade ha två bälten), jag kan åka karusell som jag vill, springa ikapp gossen. Gå in i en affär och välja snygga kläder, vilka jag vill, och de passar mig (dock inte min plånbok!).

Skulle jag göra om operationen? JA! Utan att tveka är det det bästa jag har gjort för mig själv.

Rekommenderar jag andra att göra den? Absolut. Studier har visat att om man lider av mer än fyrtio kilos övervikt så är en operation den bästa metoden att långsiktigt bli av med sin övervikt. Dock skulle jag aldrig aldrig våga prata med någon om operationen utan att de uttryckligen ber mig om råd. Jag vill inte pracka på någon annan min "religion".